Historik

Sågning med en stålvajer startade en bit in på 1900 talet. Till en början var det en ändlös stålvajer som drevs runt av ett stort hjul på en drivenhet.

• Vajern drogs över drivhjulet och över det objekt som skulle sågas och tillbaka till drivhjulet där den skarvades ihop.
• Vajern spolades med vatten blandat med kiselkarbid som är ett väldigt hårt material och drivenheten drogs sakta framåt.
• Drivenheten kunde förflyttas längs med en form av räls.
• Efterhand som vajern roterade och drivenheten drogs bakåt slet sig vajern i materialet som skulle sågas.

Vajersågning med denna metod tog lång tid men var i vissa fall det enda sättet det gick att kapa större konstruktioner med.

Vajersågningen utvecklades och kiselkarbiden ersattes av diamantpärlor som träddes på vajern för hand och fästes med hjälp av fjädrar mellan pärlorna.

Vajersågning med diamant användes framförallt vid utsågning av block i marmorbrotten.

Moderna vajersågar

Vajern produceras idag i fabriker. Diamantpärlor och fjädrar är inbakade i plast för att hålla betongslammet borta från stålvajern.

Drivhjulen är mindre idag och maskinerna är utrustade med magasin för upp till 50 meter vajer. Detta medför att vajern inte behöver skarvas så många gånger och det blir smidigare att vajersåga.

Maskinerna som driver vajern har också utvecklats till dagens mindre och smidigare enheter.  Dessa drivs främst med el och matningen sker automatiskt. Maskinen är kompaktare och behöver inte flyttas.

Det har även utvecklats rundhålssågar och specialsågar för olika ändamål t ex stålsågning och sågning utan vatten.